Varför går tiden så fort när man har mycket att göra? Situationen är knepig, man dras åt alla håll på nått sätt och det slutar med total handlingsförlamning och.. bloggande.
Nu har jag och Selma varit hemlösa i drygt en vecka, letar boende som galningar.
Mammas vardagsrum är bättre än inget men med oundviklig "familjemess", 70% av mitt liv inlåst i ett förråd på Shurgard och massor av vardagsmåsten blir man lätt stirrig. Det är bara den softa delen av mig som agerar som om inget särskilt hänt - min hund!

Selma går omkring som om det vore julafton varenda gripande dag, hemma hos momo får man kärlek i överflöd i form av gos, lek och kött. Heaven on earth enligt Selma. Fast lite undrande var hon första dagarna framåt kvällen vid ytterdörrn "Ska vi inte hem nu matte?".
Fy vad skönt att vara hund! Måndag, tisdag, onsdag.. Vem 17 bryr sig när livet bara består av överflödig uppmärksamhet, mat och prommisar?