en hundägares bekännelser
Så här på "småtimmarna" när man inte kan sova, hunden för länge sedan har krypit ihop till en liten boll djupt inne i duntäcket och tankarna rullar är det lätt att man börjar tänka på livet. Livet, alltså "Vad gör jag?", "Vart ska jag?" och "Vad 17 håller jag på med?"
– Jag kom på att jag hellre och oftare shoppar stuff till min hund än till mig själv. Jag är mer mån om min hunds hälsa och aptit än min egen. Jag umgås hellre med min hund en fredagkväll än går på fester. Om jag ska någonstans tar jag med min hund och om det inte går struntar jag oftast i att gå.
Är jag konstig? Är jag..
Är jag en "doggy surfer" – "surfar" på min hund och har henne som täckmatel för att jag inte vill umgås med människor. Eller för att jag inte kan? Eller är jag så inne i "mommy and me" tänkandet att min hund faktiskt blivit och är en del av mig? Eller är det så, att en hund faktiskt automatiskt och utan protester infattar sig i rollen som barn om ägeren ger "utrymme" för det – vilket i sin tur påverkar ägaren både fysiskt och psykiskt som vilken förälder som helst som är oskiljaktig sitt barn de första åren pga barnets beroende av närhet och tillsyn?
..Eller är jag bara grymt tött just nu?
Som tur var surfade jag på denna relativt gamla intervjuartikel med bl a Top Dog Adde och Arne och helt plötsligt kände jag lugn ingen, jag kanske inte är så konstig ändå?
Artikel SvD
– Jag kom på att jag hellre och oftare shoppar stuff till min hund än till mig själv. Jag är mer mån om min hunds hälsa och aptit än min egen. Jag umgås hellre med min hund en fredagkväll än går på fester. Om jag ska någonstans tar jag med min hund och om det inte går struntar jag oftast i att gå.
Är jag konstig? Är jag..
Är jag en "doggy surfer" – "surfar" på min hund och har henne som täckmatel för att jag inte vill umgås med människor. Eller för att jag inte kan? Eller är jag så inne i "mommy and me" tänkandet att min hund faktiskt blivit och är en del av mig? Eller är det så, att en hund faktiskt automatiskt och utan protester infattar sig i rollen som barn om ägeren ger "utrymme" för det – vilket i sin tur påverkar ägaren både fysiskt och psykiskt som vilken förälder som helst som är oskiljaktig sitt barn de första åren pga barnets beroende av närhet och tillsyn?
..Eller är jag bara grymt tött just nu?
Som tur var surfade jag på denna relativt gamla intervjuartikel med bl a Top Dog Adde och Arne och helt plötsligt kände jag lugn ingen, jag kanske inte är så konstig ändå?
Artikel SvD
Kommentarer
Postat av: Maria
haha, men du måste nog lägga dig lite tidigare. Du skrev det där inlägget bara en timme innan min klocka ringer på morgonen-det är då man inser att livet är lite orättvist! ;-)
Trackback