Idag är det riktig höst här hemma.
Tyvärr en sån där dag då det enda man ser när man rullar upp rullgardinen är regn och grått.

Var ute och gick med Selma för en stund sen. Hade inte gått 100 meter förns en man och en kvinna på varsinn cykel möter oss, dom småpratar.
När dom nästan är förbi oss vänder sig mannen och säger sarkastiskt men med övertygelse i rösten:
 "Vilken fiiiin liten kissekatt".

Idiot.
Visserligen, man hör det mesta. Men när växer folk upp?
Hur kul låter det där i hans huvudet sen efter 7 min trots att han tyckte det var både kul och fyndigt när han kom på det?

Och vad är det som får en människa att tycka att det är okej att förolämpa någons hund bara för att man själv tycker den är lustigt? Skulle jag varit en tant på 60+ kan jag lova att denne kille inte haft mage att slänga ur sig den kommetaren! Men bara för att jag är en ung tjej med en liten hund kan man säga vad som helst.

Varför bry sig?
Egentligen.. I couldn't care less, har hör så mycket sen dag 1 jag fick hem min hund, possitiva kommentarer och fascination är betydligt vanligare, men ibland undrar man hur folk fungerar.
Skulle jag gå omkring och förolämpa andras barn?
En unge med smalt huvud tex. Och säga till hans mamma: "åh, din unge ser ut som en gurka".
Samma sak!

Visst min hund är liten under average, men kära nån! Precis som om det skulle vara en anledning till att snabbt hitta på den fyndigaste liknelsen man kan göra, snabbt leverera den till ägaren och snabbt sticka där ifrån för att slippa se hur han/hon reagerar. Eller vad var syftet med dagens kommentar?

Jag undrar.
Det enda som snurrar i mitt huvud är förundran över människans idioti i strävan efter att vara rolig.